Den försvunne ämbetsmannen av dansken Hans Scherfig handlar om Teodor Amsted, en mycket plikttrogen ämbetsman på det danska Krigsministeriet. Historien börjar med anmälningar om två försvunna personer, nämnde Amsted och originalet Michael Mogensen. Några dagar senare fann en soldat under övning, resterna av en människa som bokstavligen sprängt sig själv i luften. Samma dag som försvinnandet kommer ett brev till Krigsministeriet tillställt kanslichefen. På grund av ministeriets byråkratiska kvarnar blev det inte läst förrän en vecka senare. Brevet visar sig vara ett avskedsbrev från Amsted och baserat på de fynd som gjorts på platsen för sprängningen, finner polisen det för sannolikt att det är resterna av ämbetsmannen soldaten hittat.
Romanen består av tre delar där den första handlar om försvinnandena och den därtill hörande polisutredningen (som bland annat ger en intressent inblick i familjen Amsteds liv). Utan att avslöja allt för mycket, finns i den andra delen en mycket dyster beskrivning av livet på den danska landsbygden. Avundsjuka, småsinthet och intolerans mot avvikande, där hotet om polisanmälan ständigt hänger i luften. I den sista delen får allt sin förklaring.
Boken är skriven 1938 och översatt till svenska 1945. Språket är därför både lite föråldrat och rätt strikt, gränsande till kanslisvenska. Med tanke på hur Amsted beskrivs, en mycket plikttrogen och noggrann tjänsteman, förstärker stilen med dagens ögon, berättelsen. Och jag gillar den och de exakta beskrivningarna av händelseförloppet. Personerna är stiliserade och nästan arketyper men det stör underligt nog inte trots att realismen i en berättelse normalt sett är viktig för mig.
Trots sin mörka politiska bakgrund, medlem i ett auktoritärt politiskt parti (Danska kommunistpartiet), fick Scherfig 1973 Danska akademiens stora pris (som han dessvärre skänkte till kommunisternas tidning).
Romanen är ingen stor litteratur i mina ögon och inte heller en tegelsten med sina drygt 230 sidor. Men den väcker några existentiella tankar om hur vi lever våra liv. Även om deckargåtan inte avslöjas förrän i slutet av den andra delen anar man tidigt vad som hänt. Men slutet är lite överraskande med sin annorlunda twist. Ändå har jag gillat att läsa den och den är lite av bladvändare utan att därför vara en spänningsroman. Språket tilltalade mig som sagt. Och rätt omtumlande att läsa om den danska landsbygden som den troligen tedde sig för Scherfig på 30-talet.
Kuriosa: Jag tror det är den första roman jag läser där ordet “oomkullrunkelig” finns med …
Den får 5 av 10 poäng.