I kväll hade Engelbrekts församling pianorecital med prisbelönta ukrainskan Natalya Zolotaryova. Hon inledde med Franz Liszts “Spansk rapsodi” i åtta “satser” eller delar: Lento, Andante moderato, Allegro animato, Allegro, Un poco meno Allegro, Molto vivace, Sempre presto och Non troppo allegro.
Detta dramatiska stycke satte tonen för hela konserten tycker jag och Natalya Zolotaryova spelade med en otrolig närvaro och intensitet. Även om Liszt inspirerats av spanska toner och rytmer så tycker jag kvällens framförande av hans rapsodi var som en illustration av den kamp det ukrainska folket för, för sin frihet. Natalya Zolotaryovas sätt att spela, utan yviga kroppsrörelser och med snabba, effektiva förflyttningar av händerna skulle också den litterära figuren Klara i mina romaner Cadenza och Rubato uppskatta, så även jag. Det är musiken som är det viktiga och skapas med de kroppsrörelser som är nödvändiga, varken mer eller mindre.
I ett helt annat sammanhang, mycket berörd av att teatern i Mariupol bombades, skrev jag en kort text med både piano och Ukraina som tema. Det slog mig under konserten att Yulia i den påminner om kvällens pianist:
“Klockan närmade sig två på morgonen när Ekaterina kom fram till torget och skrek högt när hon såg de rykande resterna av Odessas musikkonservatorium. Blott två väggar i vinkel stod ännu upprätta och stöttade varandra. Det röda teglet syntes här och var där putsen hade släppt. Fönstren gapade tomma. Resten av skolan var bara en enorm hög av bråte som omgärdade den stora kratern i mitten. En institution som genom åren fostrat en unik samling musiker, hade omvandlats till en grushög. Men så upptäckte hon henne. En liten hopkrupen gestalt på en bänk alldeles intill kratern. Samtidigt som hon sprang mot bänken ropade hon:
– Yulia, Yulia! Är du okej?
När hon kom fram såg Yulia upp på henne och nickade hastigt några gånger. Ekaterina satte sig bredvid på bänken och först nu kände hon hur rädd hon var. Handen darrade när hon sakta strök över Yulias pojkklippta frisyr, ner över axlarna och ena armen. Hon ville trösta men också rent fysiskt försäkra sig om att systern var oskadd.
– Så otroligt, otroligt skönt att du är välbehållen. Jag har letat efter dig ända sedan de fasansfulla raketbeskjutningarna tystnade. Mor var alldeles utom sig när jag gick ut. Du är väl oskadd? Har du ringt mor och far? Har du mobilen med dig?
Utan att svara gjorde Yulia en svepande rörelse med ena handen och visade på förödelsen fram-för dem.
– Allt, allt … är borta.
I andra handen höll hon delarna av några vita pianotangenter. På en av dem hade ett hörn av elfenbensbeläggningen lossnat. Med tummen och pekfingret klämde Yulia upprepat på den, som om hon försökte fästa elfenbenet igen, men det fjädrade upp varje gång.
– Är de från flygeln du brukar öva på? Den fullstora?
Yulia nickade åter. Hennes intensivt blå ögon var riktade mot den stora gropen framför dem. På kinderna syntes fåror av tårar. Hon skakade sedan på huvudet och sa med låg röst:
– Höstuttagningen är körd.
– Ja, men du lever ju och är välbehållen. Var du i närheten när skolan träffades?
– Bakom den.
Hon pekade mot kyrkan som låg på andra sidan torget. Ekaterina tog tag i sitt blonda hår, formade det till en hästsvans men släppte ut det igen.
– Visst var du på skolan i går kväll? När du inte kom hem till middag sa mor att du mest sannolikt övade inför uttagningen.
– Ja, helt bortkastat.
– Men tänk om du hade varit kvar därinne. Du hade aldrig överlevt en sådan brisad!
– Varit lika bra, jag finns ändå inte längre, sa hon och höll fram de trasiga tangenterna.
Ekaterina la armen om systerns axlar, drog henne till sig och strök henne sakta över ryggen. Trots Yulias missmod över den missade uttagningskonserten, kände sig Ekaterina glad över att systern hade musiken, när så mycket annat var svårt för henne.
– Kära Yulia, allt som är du finns ännu kvar. Vi har ju pianot därhemma. Och om en framstående pianist som Barenboim fattat intresse för din karriär kommer det att finnas kvar. Var så säker. Du är ju en av de allra bästa. Han nämnde en gång för mig att du påminde mycket om Khatia Buniatishvili när hon också var i tonåren?
Utan att säga något såg Yulia länge på sin syster utan men att möta hennes blick. Den var i stället fäst på Ekaterinas mun. Till slut sa hon:
– Georgiskan?
Resten av programmet var en blandning av romantisk och modernare konstmusik och Natalya Zolotaryova behärskar sitt instrumentet väl. Jag kunde inte hör något enda misstag förutom möjligen en oavsiktlig(?) tvekan i Schubert/Liszts kvällar i Wien (men jag kan inte stycket tillräckligt väl för att bedöma det).
- Claude Debussy: Arabesque nr 1 ur Pour le piano. Ett av Debussys mer kända stycken och romantiskt så det förslår.
- Robert Schumann: Arabeske. Schumann skrev arabesken under en period när pappan till hans framtida hustru Clara, förbjudit Schumann allt umgänge med henne.
- Ihor Shamo: Preludium “la Campana”. Shamo var en ukrainsk kompositör som bland annat skrivit Kievs inofficiella hymn “How can I not love you, Kyiv of mine“.
- Franz Schubert/Franz Liszt: Soirees de Vienne nr 6. Liszt baserade stycket (och hela sviten) på danser av Schubert.
- Volodymyr Mashika Preludium och Fuga, h-moll. Mashika är en ung (f 1991) ukrainsk kompositör och pianist.
Edit 2024-09-16: Natalya har berättat för mig idag att Mashika anslöt sig som frivillig till armén. Preludiet och Fugan i h-moll skrev han 2023 som soldat. För närvarande är han vid fronten i Charkiv, slåss för landet och fortsätter att skriva musik. ❤️
Extranumret hade också spanska toner, Danza ritual del Fuego av Manuel de Falla. Ett stycke som bitvis påminner lite om “Humlans flykt“.
Videon till vänster visar en del av elddansen där Natalya Zolotaryovas visuellt återhållna spelstil framgår och som jag uppskattade mycket.