“Öppet vatten” av Caleb Azumah Nelson är en kärleksroman som utspelar sig på 2000-talet med några återblickar på tidigare perioder. Protagonisten är en man som fotograferar och blir förälskad i sin väns partner, en kvinna som dansar. Båda är svarta medborgare i England och rör sig i huvudsak i London. Som alltid när det gäller kärleksrelationer uppstår förvecklingar mellan de två älskande, ofta bara genom missförstånd och bristande självkänsla. Stämningen i romanen är, trots den blommande kärleken, dyster. Protagonistens tycks se världen ur ett mörkt perspektiv och utan att avslöja något så slutar romanen i den andan.
Perspektivet är lite annorlunda. Det är ur protagonistens vinkel men han tilltalas med “du” (eller “ni” när det avser de två älskande). Det gör att jag ibland tappar bort mig vem som avses. Är det hans käresta eller honom själv? Ändå ett intressant grepp, då samtalet författaren har med sig själv ger texten en stark närvaro. Tempus är i huvudsak presens vilket förstärker närvaron. Du-tilltalet gör också att läsaren nästan blir en del av berättelsen och man kan lättare identifiera sig med protagonisten.
Romanen är rik på metaforer och skriven i en väldigt poetisk stil. Ibland tycker jag det blir lite too much och lite av effektsökeri vilket gör att jag tappar tråden. Men Nelsons beskrivning av ett fysiskt kärleksmöte mellan fotografen och dansaren är helt magisk och ett av de vackrare jag någonsin läst om detta ämne (och det är svårt att skriva om ett sådant, jag vet då jag gjort det i min roman Rubato):
Kärlek är trygghet och hon är trygg med att din hand bryter igenom den tunna väggen, låter handen glida in under tyget. Era läppar möts och det är bråttom. Era läppar möts och du vet att du har haft ett behov av att kyssa henne. Du vänder henne på rygg, din mun finner hennes mage, arbetar sig upp mot där din hand tidigare låg, det som startade allt detta, nej, hon startade allt detta när hon föreslog att du skulle ta en Uber hem till henne, nej, du vet inte du vet inte var hon har sina rötter men du kan definitivt spåra dina till den sunkiga puben där du träffade den här kvinnan med håret i långa flätor, en främling med snälla ögon, och du visste innan du visste. Är det okej? frågar du och krokar fast tummarna i det svarta tyget som skiljer dig från henne. Hon nickar, du drar ner, ner, ner. Bort. Det finns inte längre någon vägg att bryta igenom men det finns mer att upptäcka och du vet, du vet vad du gör, men bara för att det är hon, bara för att du känner hur hennes kropp spänns när du rör vid henne, bara för att du inte hade en tanke på att det här skulle hända och därför tänker du inte, du känner, och ni pratar inte men era kroppar bekänner högljutt sina sanningar. Du låter tungan glida längs hennes mittlinje, från det hårda bröstbenet, över magen, ner, ner, ner. Hon stoppar dig. Är du säker? frågar hon. Du nickar i mörkret och fortsätter, din tunga möter mjuk hud, långsamt och stadigt, hennes kropp vrider sig i din närvaro, i njutningen. Hon ber dig att komma tillbaka upp, så du lägger dig bredvid henne. Era läppar möts, ivrigt. Lägg dig på rygg, säger hon. Och hon kysser dig, rör sig vidare från din mun till din hals till ditt hårda nyckelben, den mjuka huden på din bröstkorg, rör sig vidare ner, ner, ner, ner i mitten. Snart börjar du fnittra medan du fumlar i mörkret med din bästa vän. Hon ligger bredvid dig igen och mitt under skrattet en kort panik som du knuffar bort i korta stötar, ni kysser mörkret, trycker er mot varandra, läppar möts, ivrigt. Värmen har krossats och du vet att det du känner nu är resultatet. Du simmar intill …!
Eller denna passage där han läser ett brev från henne. Hela texten vibrerar:
Där på den förtorkade gräsplätten står du stilla, alldeles tagen. Läser orden en, två gånger, hör hennes bedårande röst i varje mening. Du låser in dig på toaletten när du kommer fram och insuper dem på nytt, låter fraserna smeka din hjässa. Tänk så här: hon blundar och bänder upp din bröstkorg, ett revben i taget – hon vet vad hon gör, behöver inte titta – släpper ner sina ord intill ditt bultande hjärta, den lilla muskelknutan sväller under hennes hand. Ett symtom på något som bara kan kallas lycka.
Betyget blir 7 av 10 främst för de rika metaforernas skull.