Jag var på en pianokonsert nyligen och förutom musiken blev jag berörd av pianistens enkla framtoning. Inte i betydelsen simpel utan att musiken framfördes utan extravagant klädsel, ett vidlyftigt sätt att spela eller att pianisten tog något större utrymme. Efter konserten bugade denne en gång och lämnade scenen. En pianist som inte stod i vägen för musiken. Det är inte allt för vanligt när “jaget” ofta sätts framför allt annat. Lang-Lang är ett exempel på just det även om jag tycker han är en god pianist och har lugnat ner sina manér med åren.

Det gäller också musiken i sig. Det är inte bara det mångfacetterade, avancerade som slår an hos mig. Ibland kan ett till synes mycket enkelt stycke förföra. Det finns förstås många verk att lyfta fram i det avseendet när det gäller klassisk musik, men några verk jag ramlat över som inte heller tycks göra så mycket väsen av sig men är så oerhört vackra i all sin enkelhet vill jag lyfta fram.

Adagio ur L v Beethoven femte pianokonsert op. 73

Det första exemplet är hämtat ur Wienklassicismen. Jag lyssnade nyligen på en inspelning av Beethovens femte pianokonsert op 73, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Hela stycket är förstås väldigt “beethovenskt” med drillar och bitvis kraftfulla ackord där pianisten nästan lättar från stolen. Det som fascinerar mig varje gång är när pianot kommer in i andra satsen, adagiot. I noterna är det angivet pianissimo och expressivo och man kan verkligen se det på nästan varje pianist som spelar stycket att de tycks bli lika berörda som jag, även de som har en återhållen spelstil. Pianosekvensen börjar med ett oktavsprång upp till trestrukna f# och låter sedan triolerna långsamt, tveksamt vandra ner för klaviaturen. Ibland några tonsteg upp, men riktningen är obönhörligt nedför skalan. Jag vill inte att det ska ta slut men lilla oktavens b sätter ändå punkt. Sedan följer några variationer på samma tema. Även om hela satsen är vacker så är det de där allra första tonerna på pianot som är så märkvärdiga, som vore de vägda på guldvåg. Som om man kunde ta på dem. Framförallt är det i stunder när jag inte känner mig på topp, som lyssnar jag på satsen, för just då behöver jag inget mer.

Daniel Barenboim är en av dem jag tycker tolkar Beethoven bäst.

Adagio ur W A Mozart 23:e pianokonsert K 488

Även Mozart kunde konsten att med enkla medel beröra och det andra exemplet är tidigare ur samma tidsperiod, Wienklassicism. Det är adagiot ur Mozarts pianokonsert no. 23 (även om IMSLP-noterna hävdar att det är ett andante). Även här är det mycket enkel musik som låter sig långsamt tränga in i mig och jag blir till slut helt uppfylld av den.

I min roman Cadenza skickar Klara i ett mejl en videolänk till just detta stycke, till Johannes när de försonats efter en konflikt:
^{“Han gick in till vardagsrummet och mindes länken till pianokonserten av Mozart som var med i hennes senaste mejl. Vladimir Horowitz spelade kunde han konstatera sedan han öppnat länken i sin telefon. Även om stycket var välbekant för Johannes tycktes denne pianist lyfta det till en ny nivå, inte minst visuellt. Smeksamt berörde han tangenterna och lite i likhet med ryssen som spelat Duetto, var det som om musiken flödade ut ur hans händer utan ansträngning. Ljuvligt vackert.”}

Men nedan är det inte Horowitz vid klaviaturen utan Khatia Buniatishvili och med de dansarna är det svårt att veta vem om ackompanjerar vem. Romantiskt så det förslår.

Adagio ur J S Bach konsert för oboe BWV 974

Det tredje, och sista exemplet är ännu tidigare, ur Barocken. Bach hade jag länge svårt för trots att så många tycker om hans musik. Kanske är den för strikt, för förutsägbar och nästan … matematisk. Med tiden har jag dock lyssnat på honom mer och mer och när jag hörde en av hans konserter, konsert för oboe och stråkar i D-moll BWV 974 fast transkriberad till piano, jag blev fast.

Detta stycke spelar en viktig roll i ett avgörande skede i den tredje och avslutande delen om Klara och Johannes som förhoppningsvis kommer ut på nyåret 2025. Den utspelar sig femton år efter Rubato och har arbetstiteln “Al Fine”. Så här samtalar de om stycket i nuvarande version:
^{“Hon börjar spela. Det är inget långt stycke. Knappt tre sidor som de konstaterat tidigare. Men då det ska framföras långsamt, adagio, tar det ändå runt tre minuter. När hon spelat klart ser hon upp på honom men hans ögon är slutna. Efter en stund öppnar han dem.
– Det är ett mycket vackert stycke. Både vemodigt och, vad ska jag säga, upplyftande. Tröstande på något sätt. Får jag komma med en kommentar.
Behöver hon svara på det? Hon ler bara stillsamt mot honom blinkar till med sina ögon.
– Jag skulle vilja att ha mer pianissimo i början. Kanske så man knappt hör?
Hon spelar de första takterna igen.
– Så här?
– Ja, jag tror det. Spela mer så jag får hela bilden.
Hon spelar nu nästan hela första sidan och tittar sedan på honom.
– Ja, jag gillar det bättre. Sen, ha inte så bråttom till drillen och ge den tid.
– Du menar rubatera det?
– Jo jag vet, det är Bach. Men prova lite.
Hon spelar igen nästan hela första sidan och tycker hans idé är bra. Drillen blir förstärkt på något sätt. Blir något eget.”}

Nedan spelar islänningen Víkingur Ólafsson adagiot ur den precis så dröjande jag vill men kanske med mer rubato än vad Bach skulle önskat sig. Men Johannes är kanske nöjd? 😊