Ålevangeliet av Patrik Svensson är en oerhört fascinerande berättelse om en lika fascinerande fisk, om nu ålen är en fisk. Inte som den jag vanligtvis tänker på i alla fall. Den lever ett märkligt liv och kan bli riktigt gammal, mellan etthundra och tvåhundra år om man får tro Svensson. Men det är inte bara det. Den har också en märklig livscykel som börjar och slutar i Sargassohavet som ligger i västra Atlanten, norr om Kuba och öster om Florida (det gäller också den ål man hittar i svenska vatten). Ålynglen föds där, förs med strömmarna österut och genomgår flera metamorfoser för att till slut bli den ål som tjuvfiskades av en känd samhällsdebattör för inte så länge sedan. Undgår ålen det ödet, kan den bli kvar i svenska sötvattensjöar/åar i kanske uppemot fyrtio–femtio år. När den därefter “känner” att det är dags för fortplantning letar den sig tillbaka till Sargassohavet för där möta sin partner. Efter föreningen dör den och efterlämnar alltså nya yngel som påbörjar en ny cykel. Men det tog mycket lång tid att förstå denna cykel och om jag fattade rätt har man ännu inte hittat några könsmogna ålar i Sargassohavet redo för fortplantning, bara resultatet av den. Så helt säkra på vad som sker där, om det är där det sker, är inte vetenskapen. Men det är mycket man ännu inte vet om denna gåtfulla fisk. Hur hittar den tillbaka till födelseplatsen, till exempel.
Essän innehåller också existentiella tankar där Svensson beskriver det moment 22 om den lockelse ålens gåtfullhet har på människan. Nu när den som art är hotad kommer strävan efter att rädda ålen genom att förstå den bättre leda till att gåtfullheten försvinner och därmed fascinationen över den.
Jag är inte överdrivet intresserad av fauna vare sig till havs, i luften eller på land, men Svenssons bok är svår att lägga ifrån sig. I sitt upplägg påminner den om Flugfällan även om den senare är en ännu större läsupplevelse, framförallt för dess rika anekdoter och roliga språk. Ålevangeliet är mer personlig och beskrivningen av den så klassiska pappa-son relationen är med mycket värme där författaren berättar om ålfiske tillsammans med sin pappa. Samtalen mellan dem innehåller inga långa utläggningar utan handlar i huvudsak om ålfisket. Kärv, är ett ord som kommer för mig när jag läser om deras relation.
Kuriosa. Den vetenskapsintresserade Sigmund Freud, försökte innan sin karriär som psykoanalytiker, svara på frågan “hur fortplantar sig ålen”. Som nittonåring spenderade han nämligen lång tid i Trieste för att, genom dissektion av infångade ålar, påvisa ålens könsorgan. Men han, liksom många före och efter honom, misslyckades.
Boken innehåller mängder med fakta om ålen, och även mycket annat och jag gillar hans lågmälda språk.
Jag ger den 8 av 10.
