Är det så att en förväntan om något kan vara en större upplevelse än när ens önskan blir uppfylld? När jag lyssnar till vissa pianister som spelar för mig välbekanta verk, tror jag att det faktiskt är så.
Ytterst har ju pianonoter en rent matematisk aspekt där noternas tidsvärden adderas för att fylla varje takt exakt utifrån den gällande taktarten. Men följer man dem slaviskt blir resultatet ofta monotont och, ja, tråkigt helt enkelt. Därför har jag länge haft svårt för till exempel Bach och tyckt hans musik varit väldigt enahanda (något jag till en del omprövat under senare år). Om en kompositör vill avvika från det matematiska tempot har denne möjlighet att i noterna ange detta. Till exempel med ritardando om ett visst avsnitt ska spelas avsaktande. Men det är också möjligt att överlåta till pianisten att själv variera tempot och kompositören kan då i noterna ange det med rubato. Ibland kan en sådan tolkning bli överdriven. Man uppfattar det mest som effektsökeri och det blir “too much”. Men rätt utförd, förvisso en smakfråga, till exempel genom att fördröja en viss ton tycker jag det förhöjer upplevelsen markant. Inväntan på den “sena” noten går verkligen inte omärkt förbi. Nästa gång jag lyssnar på samma tolkning ser jag redan från början fram emot just de ställena i stycket. Och så snart tonen klingat ut väntar jag med spänning på nästa tillfälle. Jag har lyssnat på tolkningar av några stycken och länkat till dem i sin helhet längst ner på den här sidan:
Frederic Chopin sägs ju vara en av de kompositörer som flitigast utnyttjat rubato i sin musik. Jun Asai, en japansk-amerikansk pianist, är på gränsen till “too much” när hon tolkar hans första ballad. Särskilt i början av stycket där det blir långa pauser och det dröjer innan den förväntade fortsättningen slutligen kommer. Ändå befinner hon sig på rätt sida om gränsen i stycket som helhet. I andra halvan av balladen finns ett ljuvligt avsnitt där hon verkligen sätter fördröjningen rätt genom att lägga till en bråkdel av en sekund i det andra bess3:et.
Det är för övrigt en lysande tolkning av balladen som dessutom är en av mina Chopin-favoriter. En återhållsamt visuell stil utan något som helst misstag vad jag kunnat höra?! Vladimir Horowitz spelar här denna passage väldigt själlöst i mina öron. Jag tycker Asais fördröjning accentuerar bess:et på ett mycket tydligare sätt än Horowitz snärtiga anslag. Som om han helst ville bli av med oktavsprånget för att kunna koncentrera sig på resten av balladen.
Ett av Johannes Brahms intermezzon, det andra ur op 117, illustrerar också hur fördröjningarna förhöjer upplevelsen. I detta stycke tar sig dock rubatot andra uttryck. Istället för specifika fördröjningar på vissa ställen böljar tempot fram och tillbaka.
I det sista exemplet närmar sig Daniel Barenboim min önsketolkning av Rondot ur Ludvig van Beethovens Patetique sonat bl.a. genom att rubatera utan att noterna faktiskt anger det. Det illustreras redan i slutet av tredje takten där han således saktar ner på tempot även om jag skulle önska att det första G:et i fjärde takten var ännu ytterligare något senare.
Begreppet rubato betyder “stulen tid” eller något liknande. Tidigare ansåg man att när en musiker använde sig av detta skulle den stulna tiden, det vill säga att denne fördröjt en ton, “ges tillbaka” på ett annat ställe. Det innebar att tiden för hela stycket var konstant i någon mening. Numera verkar det som att det är upp till den som framför stycket.
Frances Wilson, Interlude, utvecklar begreppet här där hon bland annat skriver “Rather than simply playing the note with extra force/emphasis, experiment with placing the note fractionally later: the tiny delay creates a far more dramatic effect than just hammering the note.”.
Notera: Klicka på Youtube-loggan för att se den direkt i Youtube.