Genom Akademibokhandelns försorg har jag fått möjlighet att läsa och recensera en förutgåva av Ulf Kvenslers, Brandmannen. Den är en psykologisk roman som handlar om Isak, en man i tjugoårsåldern som arbetar inom hemtjänsten. I unga år förlorade han sin familj och berättelsen rullar upp vad som hänt och hur det kommit att påverka nuet.
Boken är skriven i jag-form ur Isaks perspektiv och är en bladvändare. Jag gillar särskilt Kvenslers förmåga att levandegöra de miljöer personerna i boken rör sig i. Jag får väldigt tydliga bilder av platserna. Det märks att han skrivit manus för film och TV. Alla detaljer finns med. I början tyckte jag de var onödiga men efter att ha läst ett tag kände jag att det drog in mig i berättelsen. Dessutom har han ett personligt sätt att skriva där Isak då och då vänder sig direkt till läsaren. Till exempel denna, i sig betydelselösa händelse, som ändå förflyttar mig till tvättstugan i fråga:
“När jag lastat in hela tvätten i torktumlaren drar jag ur filtret från insidan av luckan för att se om det behöver rengöras. Plastgallret är helt täckt av damm och ludd, det ser ut som en mörkgrå yllefilt. Jag börjar dra av luddet från gallret. Det är ganska satisfying. Prova själva nån gång om ni inte tror mig”.
Även Isaks inre liv och tankar skildras mycket trovärdigt där han dels slåss med monster från förr, dels undrar över sin verklighetsuppfattning i nuet. Isak finns på riktigt.
Däremot är storyn som helhet mindre trovärdig och känns rätt osannolik allt eftersom det avslöjas vad som hände då för länge sedan. Återföreningen mellan Isak och hans pappa, som huvuddelen av boken handlar om, lyckas inte beröra mig på allvar trots att det borde finnas förutsättningar för det. Slutet kändes också för tamt och lite för Hollywoodskt.
Rolig bok att läsa, språket flyter och miljöbeskrivningarna flyttar in mig i händelserna. Men storyn i sig gör att den inte lämnar några bestående intryck hos mig.
Jag ger den 7 av 10 (eller 3,5 av 5).