Finna sig är Agnes Lidbecks debut och skildrar protagonisten Annas liv med Jens och deras barn och hennes möte med Ivan, en omskriven författare. I romanen avslöjar hon det förljugna, de livslögner vi omger oss med. Och hon gör det på ett sätt som som gränsar till cyniska men där det aldrig blir cyniskt. Så öppet det bara går ser både Lidbeck och Anna på livet.
Som så ofta associerar man händelserna i en roman med författarens eget liv. Därmed framstår Lidbecks roman som oerhört modig. Hon väjer inte för något i hur hon beskriver Annas relation till sin man Jens och deras barn. Exempelvis när Anna försöker förstå sin trötthet med denna förfärliga mening:
Sedan tänker hon att det kanske är cancer, eller kanske att barnen har cancer, eller ännu hellre Jens.
Varje kapitel inleds med en speaker röst som förklarar saker. På ett ställe borrar speakern i vad kärlek är:
Den förälskade ska vara naiv. Hon ska lämna realismen bakom sig, förbrukad, för att istället ägna sig åt en hämningslös romantisk inbillning. Hon ska exempelvis tro att sammansättningar som för evigt, för alltid och tills jag dör är kronologiska begrepp
Eller denna sekvens när Anna och Jens närmar sig uppbrottet:
Fyra-fem gånger ska de skriva sista brev. I det sista brevets komposition ligger att det måste besvaras, att skriva ett sista brev är en invit.
På ett annat ställe där Anna funderar över var hon kan få ligga med Ivan:
Tanken på hotellrum verbaliseras inte. För Anna är det en fråga om estetik, hon kan inte ligga på Scandic, där drar hon en gräns.
I hennes text finns också en svart humor för Lidbecks avslöjande blick blir ibland blir nästan komisk. Bitvis står hon inte långt efter Lena Andersson.
Jag ger “Finna sig” 9 av 10.