“En instängd man” av Per Hellgren. Romanen handlar om två olika händelser som skedde med sju års mellanrum. Varannat kapitel handlar om var och en av de två händelserna.

• 1958  en kvinna i sjuttioårsåldern till synes sexmördad i närheten av Arboga.
• 1965 en äldre man hittas död efter en lång tid i en lägenhet ett stenkast från polishuset på Kungsholmen i Stockholm.

Vi får följa flera poliser arbete med respektive fall, en ärrad journalist och även brottslingen. Perspektivet i romanen är den allvetande.

Författaren, som är född 1974, visar förbluffande stora kunskaper om de två tidsperioderna (1958 och 1965) och måste ha gjort en omfattande research. Jag som var barn vid den tiden känner igen mycket om hur det var då. Mycket skickligt gjort. Som tidsskildring är således “En instängd man” lysande. Utan att gjort mer än några enstaka faktachecks (som också visade sig stämma) blir den därmed mycket trovärdig i det avseendet.  Allt utifrån hur polisen var organiserad till hur det gamla Sverige började moderniseras till det jag, i alla fall fram tills för några år sedan, uppfattat som vårt land. Med tanke på de senaste årens samhällsutveckling, väckte romanen även nostalgiska känslor över ett Sverige som inte längre riktigt finns.

Det finns även många tidsmarkörer, till exempel “Hyland skulle göra en helkväll i  Danmark”, FN-uppdrag i både Gaza och Kongo, rivningen av centrala Stockholm, en ny modern bankbyggnad “[…] där man kunde få bilen tvättad och rundsmord medan man utförde bankärenden” (i skuffen(se nedan) på min första bil fanns det en fettspruta). Även språket i romanen är anpassat till början och mitten av 60-talet. Till exempel: “hon gnolade i köket till ett av de senaste örhängena“. Vet inte när jag senast hörde ordet “örhänge”. Ett annat exempel “[…] som kunde ta bilen utifrån Bandhagen och gömma ett gevär i skuffen“. “skuffen”, som benämning på en bils bagageutrymme.

Det finns också många roliga/fyndiga formuleringar:
“En skur av svettdroppar lösgjorde sig under rocken”
“Rena gravkammaren, tänkte Schyttberg då han synade våningens lugubra interiör”
“[…] tillsammans med två konstaplar vars feta ansikten garnerats med svettpärlor”
“En pust av otvättad hud letade sig ut genom luckan och intog Lampells näsa”

Som deckare är den också trovärdig där den i detalj beskriver polisarbetet även om själva deckargåtan inte innehåller så många överraskningar. Däremot tar miljöskildringarna för stor plats och mina tankar går till “Mot Fyren” av Virginia Wolf. Där kan en dialogsekvens med två utsagor, typ fråga och svar spänna över flera sidor. Det gör att man ibland tappar tråden även i Hellgrens roman och i alla fall jag behöver bläddra tillbaka då och då. En beskrivning av hur två kriminalare transporterar sig från en plats till en annan kan ta upp till två sidor i boken utan att något väsentligt händer mer än hur transportvägen slingrar sig genom landskapet. Så hur välgjorda de än är, tycker jag att kriminalgåtan dränks i dem. Ett undantag är det crescendo som romanen avslutas med. Där blir varje detalj viktig och det gör att händelseförloppet intensifieras även för mig.

Betyg
Tidskildringen: 9 av 10
Deckaren: 6 av 10