Mr. Sunshine, den koreanska teveserien som för närvarande visas på Netflix har med sina tjugofyra avsnitt (vart och ett upp emot sjuttiofem minuter långa), fullkomligt tagit andan ur mig.

Det är en vemodig historia som utspelar sig under Joseon dynastin sista dagar i Korea i slutet av 1800-talet och när det sista avsnittet är till ända är det första decenniet av 1900-talet avverkat. Den ständigt närvarande bakgrunden i serien är kampen för ett självständigt Korea, framförallt från Japan. Hur intressant den är, så var det inte den som tog andan ur mig. I stället är det hur historien berättas. Oerhört vackert filmad med långsamma tagningar framförallt i vissa avgörande skeenden. Klargörande tillbakablickar som förstärker senare händelser. Kärleken framställs mycket subtilt mellan framförallt de centrala rollfigurerna: Go Ae-sin och Eugene Choi, som spelas av två mycket bildsköna skådespelare.

Historien börjar när Eugene Choi är barn och hans föräldrar, som är slavar, dör. Fadern mördad av sina ägare och modern begår därefter självmord. Choi lyckas fly och hamnar så småningom i USA där han växer upp och blir till slut marinofficer i den amerikanska försvarsmakten. Det för honom tillbaka till Korea och staden han var född och där möter han Go Ae-sin. Nedan är scenen där de förklarar sin kärlek för varandra. Mycket berörande i alla fall för den som sett avsnitten innan.

Serien är inte av det västerländska realistiska snittet med snabba klipp utan mer som en utomhusteater. Till exempel består Joseons armé blott av ett tiotal soldater, men det räcker för att man ska förstå. Ibland blir det både lite stereotypt och klichéartat. De goda är goda – de onda är onda. Människor med tveksam karaktär blir goda innan det hela är över. Vissa dör hjältedöden. Men det blir aldrig banalt och på intet sätt förtar något av allt detta upplevelsen. Det är en saga som berättas, en saga med en verklig historisk kontext. Vissa scener, eller sekvenser snarare, som varit betydelsefulla, upprepas senare i serien på ett mycket elegant sätt, ofta för att accentuera den senare scenen. Jag gillar också dialogerna, vad de olika karaktärerna säger till varandra, som på bron i exemplet ovan. Och trots det patriarkat dynastin var, så är kvinnorna lika starka som männen, i vissa fall starkare. Ae-sins farfar tycker att hon borde nöja sig med att brodera blommor att hon i annat fall lika gärna kan dö. Men Ae-sin har andra planer, vill lära sig både engelska och hur man hanterar ett gevär. Och i skydd av nattmörkret antar hon en annan identitet i bästa Batmanstil. I serien finns även många andra minnesvärda karaktärer: Gu Dong-mae, slaktarens son som blev samuraj, Yi Yang-hwam, änkan som driver Glory Hotel, Kim Hui-seong, som har ett äktenskapslöfte med Go Ae-sin. Och allt hänger ihop, som i ett urverk.

Tanken slog mig under serien att det var som att se en opera. Trots dess ofta banala handling, blir jag nästan alltid berörd. Varje gång jag hör E lucevan le stelle ur Tosca, gråter jag nästan och hoppas att den stackars Cavaradossi ska klara sig vilket han aldrig gör förstås. I operan spelar förstås musiken en viktig roll för upplevelsen, troligen den viktigaste. I Mr. Sunshine är det kanske det visuella som tjänstgör som musik även om dess egna soundtrack förstärker det vemodiga. Greensleeves spelar en nyckelroll.

I min andra roman om Johannes och Klara, Rubato, tänker också protagonisten Johannes, efter att ha läst ett mejl från Klara där hon citerat dikten Von ewiger Liebe av Johannes Brahms:

“Förunderligt att Brahms för snart etthundrafemtio år sedan tonsatt en text om den situation Johannes just beskrivit i ett mejl till Klara, tänkte han. Å andra sidan är människans pinor förstås sammanlänkade med människans natur och därmed också eviga. Kanske var det därför han berördes så mycket av de dramer som utspelades i den klassiska operan. Ytligt sett banala men handlade om de tidlösa kvalen.”

Och jag tror det är där någonstans Mr. Sunshine går rakt in i mig. Den är tidlös på det sättet.