I “Att föda ett barn” av Kristina Sandberg gör romanen verkligen skäl för titeln. Den handlar i stora delar om de vedermödor det innebär att bära fram ett barn, från hur det kom sig att barnet uppstod till efterbörden i både bokstavlig och bildlig betydelse. Den handlar också mycket om relationen till Tomas, hennes man, där Sandberg sätter fingret på den eviga frågan, och som jag förstått Paul Auster tar upp i sin roman 4321, “Hur skulle mitt liv ha gestaltat sig om jag hade gjort ett annat val i ett avgörande ögonblick, än det val jag gjorde?” (citat från Thomas Gür på FB). Jag vill inte avslöja slutet här men när jag i någon av de sista sidorna läser Majs fråga till sig själv när hon utsatts för ett existentiellt hot: “Vem ska se till att han aldrig får tag på … är det jag?” (sid 483), blir jag så oerhört berörd. Frågan blir också en cliffhanger inför nästa del i trilogin, och trots det jag skriver nedan, måste jag kanske ta mig an även den.
Romanen utspelar sig i slutet av 1930-talet och även om det är före min tid så känns berättelsen tidstrogen och jag känner igen både uttryck och maträtter från Nolaskogs. “Köjs” var det länge sedan jag hörde (sid 465). Förutom graviditeten får man följa Majs klassresa, från en enkel tillvaro i Östersund till att vara en lite främmande fågel i Örnsköldsviks medelklass. Maj ger i början av berättelsen ett sympatiskt intryck och man känner med henne i sina kval över de livsval hon ställs inför. Men allteftersom jag läser känner jag en växande motvilja mot hennes negativa syn på omvärlden, även om jag tror att det också är ett uttryck för tidsandan och avsiktligt av Sandberg. Maj tycks bli alltmer bitter och mina sympatier hamnar allt oftare hos maken Tomas trots hans begynnande missbruk. Kanske för att Maj, sin låga profil till trots, troligen är den mentalt starkare av dem båda och man tar ju ofta ta parti för den som är i underläge.
Sandbergs sätt att skriva påminner lite om Lidbecks “Finna sig”. Hon väjer inte för obehagliga tankar även om Lidbeck tar det ett steg längre i sin debutroman. Rätt effektfullt kursiverar Sandberg de förbjudna tankarna eller de Maj inte riktigt vill ta till sig eller bara för att förstärka. Som när hon ensam på nyårsafton tar hand om julklapparna, bland dem många till det barn hon väntar:
“Borde hon plocka i ordning bland kläderna till babyn. Han lämnar mig ensam på nyårsafton.”
Nästan all dialog är indirekt det vill säga Sandberg berättar vad karaktärerna säger, oftast protagonisten själv.
En lite spännande sak är att författaren själv på några ställen synliggörs. Ibland uttryckligen där hon reflekterar över Majs beteende och situation:
“Men vad har jag då för rätt att traska in i Majs mörker och söka sår? Finns såren i mig också?” (sid 321).
Andra gånger mer indirekt genom att referera till nutiden, eller i varje fall till i början av 2000-talet, genom exemplifiera hur det praktiska livet förändrats genom moderna hjälpmedel eller andra nutida företeelser.
“Det kommer att komma en tid när det rinner rött vin i garderoben. I det nya årtusendet med nya tankar. Så behändigt med boxar, men de är på något sätt oanständiga. Hör liksom hemma i garderoben och inte i skafferiet där de rara flickorna från hemtjänsten går varje dag.” (sid 255).
Även om jag läste ut boken så fick jag allt svårare att fortsätta läsningen. Inte på grund av språket eller att det blev tråkigt. Sandberg har en otrolig förmåga att gestalta och det sätt hur tankar hoppar fram och tillbaka i Majs inre dialog är så väl beskriven som om författaren befunnit sig inuti sin protagonist. Boken är verkligen en bladvändare av det skälet. Nej, mitt motstånd baseras på att historien är så dyster, att livet för Maj verkar vara en sådan plåga, med bara dåliga val. Jag blev nästan nedstämd av att följa hennes tankar och liv och både ville och inte ville öppna boken när det var dags för mina lässtunder.
Då jag själv är uppväxt i närheten av där Sandberg har sina rötter (Bursand/Backetorpet i Moliden några mil nordväst om Örnsköldsvik), har det också varit en märklig upplevelse att läsa om sin hembygds platser (Örnsköldsvik, Domsjö, Statt med flera). Både märkligt och inspirerande. Så när jag blivit klar med den tredje och sista delen i trilogin om Klara och Johannes (Cadenza, Rubato heter de två första publicerade delarna), ska jag försöka ta mig an en berättelse där jag beskriver verkliga platser jag verkat i, bland annat Härnösand och Årsta där jag bor numera.
Lyssna gärna på det här fina samtalet Dan Hallemar har med Kristina Sandberg där hon berättar om Maj.
Notera: sidhänvisningarna är ur pocketupplagan från 2011.
Betyget blir 9 av 10 trots den förstämning som drabbade mig under läsningen.