Efter att en lättare förkylning däckat mig några dagar, blev det dags att uträtta några ärenden inne i Hefeis stadskärna. Några foton (för att ge bort) skulle ramas in, utlandsrösten läggas och dessutom storhandla på den tyska livsmedelsaffären.
Åka med tunnelbanan är rätt enkelt även om man inte kan ett uns kinesiska. Man måste förstås ha en aning om vart man ska och med Apples karttjänst funkar det rätt bra (Googles motsvarande funkar inte här). En av fördelarna när man anlänt till rätt station är att det på kartan är markerat vart utgångarna leder finns (se det gröna och blå feta linjerna där femmans och tvåans linje korsar varandra inne i Hefei på bilden till vänster). Oftast bokstäver men ibland siffror. Inne på stationen är dessa utgångar skyltade förstås.
Ibland även finns även ett flygfoto på stationen där utgångarna är markerade (till höger). Väldigt överskådligt.
Att posta ett brev till Sverige trodde jag handlade om att köpa frimärken i tillräcklig omfattning och sedan stoppa det i en brevlåda. Men riktigt så enkelt är det inte här på postkontoret. Utan Ming vet i sjutton om jag skulle lyckats få iväg brevet med min utlandsröst. Dels måste det stå Sverige på kinesiska på brevets framsida. Dessutom namn och kinesisk adress på avsändaren (som blev Ming i det här fallet), också på framsidan. När sedan datorsystemet krånglar för den stackars expediten tar hela proceduren nästan 45 minuter. Sex renminbi (c:a tio sek), blir kostnaden för att transportera min brevröst till Valmyndigheten. Med spårning totalt tjugotvå vilket jag väljer. Inte för att det behövs men det ska bli kul att följa brevets väg. När hon skrev ut etiketten för spårning, hörs ett bekant ljud från förr: tzz, tzz, tzz, tzz. Skrivaren till höger om expediten på bild tre nedan är nämligen en klassisk matris-skrivare.
Ramaffären vi hittat ligger en dryg kilometer bort från postkontoret och trots värmen (+30 C) promenerar vi dit (tunnelbanan är ju svalare). Vi passerar några rätt nergångna delar av city innan vi kommer fram till området där ramaffären ligger. Traditionella kinesiska kvarter där husen inte ser ut att vara nybyggda i gammal stil utan faktiskt har hundra år på nacken eller så. Väldigt mysigt område.
Efter att vi hittat rätt ramaffär försöker vi välja en ram vi gillar bland den mängd provbitar som är uppsatta på en vägg. Här är det noga så att man inte väljer en färg som har dålig klang i Kina. Svart ram är uteslutet, något som jag annars tycker kan vara snyggt. Till slut hittar vi en variant av trä vi gillar och de tillverkar de två ramarna att passa på de två foton vi hade med oss, c:a 30×40 cm stora för 60 sek/st. Under tiden äter vi en lätt lunch på ”Bondens kyckling”-restaurang (en restaurangkedja). Fisksoppa, en bladgrönsak med vitlök och fläsk med tofu och selleri.
Nöjda med resultatet tar vi tunnelbanan några stationer till ”Metro”, den tyska livsmedelskedjan. Deras slogan, som är ”Du kan äta vårt kött och vår fisk utan att behöva oroa dig”, står med stora kinesiska bokstäver utanför butiken. När vi handlat klart och betalar och packar maten inser jag vilken enorm ljudvolym det är vid kassan, och i butiken överlag.