Vi vaknar tidigt i Lanzhou, huvudstaden i Gansu-provinsen. Luften är mycket klar här jämfört med den på östkusten, ungefär som hemmavid. Visst finns de enorma betongskogarna med bostäder även här men centrala stan, där vi bor, känns mer som en småstad. Runt staden växer bergen, de som alla tycks bestå av lössjorden. Nattmarknaden var i full gång när vi kom hit igår kväll men nu på morgonen rätt öde.
Jag upphör aldrig att fascineras av de enorma avgångshallarna på kinesiska järnvägsstationer. Den här hade till och med en vip-lounge ute i hallen. Personalen som kör tågen är som flygpersonal. De kommer med sina väskor, både förare och de som servar resenärerna. Alla klädda i uniformer. När man sitter i tåget är det som om man flög.
Vägen mellan Lanzhou och Zhangye är en otroligt vacker del av färden mot slutmålet Dunhuang. Vi klistrar våra näsor mot tågfönstret när inte mobilkameran är uppe. Järnvägen passerar en Qilian, en bergskedja med upp emot 5000 meter höga toppar, en del snöklädda. Även om järnvägen inte går så högt upp förstås, känner vi av höjden i örat, som slår lock ibland. Ming tror att vi i alla fall passerar 3000 meter. Efter bergskedjan är det lägre än 2000 meter.
En video gör scenariot mer rättvisa.
Efter Zangye blir landskapet plattare och plattare och gråare och gråare och det märks att vi nu färdas längs Gobiöknens södra gräns i den så kallade Hexikorridoren. Men det bryts av då och då med jordbruksområden. När vi passerar en av dessa platser säger Ming om de lerhus som folk troligen ännu bor i: ”I precis sådana hus bodde vi när vår familj förvisades till Qinghai under kulturrevolutionen”. Till slut åker vi genom det som närmast är en halvöken. Då det börjat blåsa upp försämras sikten avsevärt och till slut ser man inte mer än någon halv kilometer. Vi såg till och med en liten tromb som rev upp damm.
Framme vid Dunhuang är luften fylld av damm och det blir skyddsmask på. Dunhuang ligger längs med den gamla Sidenvägen. För 20 RMB (30sek) tar en taxi oss till hotellet som ligger en dryg mil bort. Vi har bokat vår favorit, Hanting. När vi kommer in där ser personalen på mig med underliga blickar och jag tänker att västerlänningar inte sätter sin fot här alltför ofta och skapar nyfikna blickar. Men det är värre än så. Hanting i Dunhuang tar inte emot internationella gäster (just det här hotellet har inte ansökt hos myndigheterna om att få ta emot gäster från utlandet). Efter en lång diskussion inser vi att det är kört och försöker hitta ett alternativ. Till slut lyckas vi och tar våra rullväskor någon dryg kilometer bort och hittar ett ok hotell. Lite dyrare och lite sämre(!) men helt ok. Rent, tyst och bekväm säng räcker för mig. Efter middag (ur den medhavda matsäcken) tar vi en promenad längs Danghe, älven som delar staden. Mycket bling-bling men ändå rätt mysigt där. En fin vattenljusshow i slutet av promenaden.
Vid tio ger vi upp och beger oss till hotellet. Där levererar R2D2 extra vatten-flaskor till vårt hotellrum efter att först ha ringt på vår rumstelefon.