Halvblods blues är en roman av den kanadensiska författaren Esi Edugyan, som var med på SvT Babel tidigare i år (hösten 2024). Romanen utspelar sig i två tidsperioder: i Berlin och Paris under andra världskrigets utbrott 1939-1940 och i Tyskland/Polen 1992. Den handlar om några svarta musiker som spelar jazz tillsammans i Berlin. Gruppens stjärna är den tyske medborgaren Hiero Falk som efter kriget blivit en legend. När kriget börjar splittras gruppen. Några blir kvar i Tyskland medan de andra flyr till Paris. Under nittiotalet möts några av dem igen för att hylla Hiero Falk och kanske försonas med något som hände Paris 1940.
Huvuddelen av romanen utspelar sig under krigstiden men den och nazismen behandlas inte mer än flyktigt. När man är mitt uppe i ett historiskt skeende, ser man inte alltid de stora linjerna och jag tycker det är skickligt gjort av Edugyan. Nazister kallas för stövlar och man förstår att folk försvinner. Invasionen av Frankrike beskrivs ofta inte mer än som buller från artilleri. Men det blir inte mer än så. Inte heller faller Edugyan för frestelsen att låta de svarta jazzmusikerna framstå som offer för rasism. Ofta tänker man inte ens på att det handlar om svarta personer som levde under de fascistiska åren. De lever för sin jazz och gör allt för att få spela den. Man får också en bra känsla för de olika karaktärerna.
Romanen är skriven i jag-form utifrån en av gruppens medlemmar, basisten Sid. Språket i romanen blir därför ibland nästan talspråk och har en hel del slang. I längden blev det lite tröttsamt. Å andra sidan förstärkte det den stämning och miljö som beskrivs. Slutet känns en aning rumphugget och skulle nog ha tjänat på att ha utvecklats mer. Eller så ville kanske Edugyan överlåta det till läsaren.
Edugyan slår också ihjäl myten om att en författare (eller skådespelare) inte kan beskriva/gestalta fenomen som hör till en annan sfär. Trots att hon är kvinna skriver hon på ett realistiskt sätt i Halvblods blues en mycket ung manlig värld. Till exempel hur huvudkaraktären Sid närmar sig den kvinna som så småningom introducerar gruppen till Louis Armstrong.
Det är en mycket välskriven roman men lyckas inte engagera mig mer än att den får 6 av 10 poäng.