Betong, av den österrikiske författaren Thomas Bernhard, är en märklig historia. Den handlar om Rudolf som bor ensam i den österrikiska staden Peiskam. Hans ensamhet är självvald och han har också en hälsosam, självkritisk syn. Under ett decennium har han försökt skriva en bok om kompositören Mendelssohn Bartholdy och samlat på sig mängder med material, men inte kommit till skott. Det är som om den allra första meningen inte går att formulera. Så snart han närmar sig skrivbordet hittar han en undanflykt. Till exempel att hans syster, som bor i Wien, är på besök. Så snart hon åker sätter jag igång, tänker han. Men sedan hon åkt går det ändå inte, därför att hennes … ande ännu svävar i bostaden. Han måste vänta några dagar innan han kan sätta igång. Och så fortsätter det och Rudolfs förmåga till prokrastinering framgår tydligare och tydligare. Till slut tänker att han måste åka till Palma, först där kommer han att få lugnet och inspirationen. Men när han packat sina väskor och bokat sin biljett dyker en ny tanke upp och han överväger att ställa in resan då han får för sig att den skulle motverka sitt syfte, få honom att påbörja sin bok.
Rudolf verkar vara ekonomiskt oberoende och illustrerar väl en drönare 2), som inte har någon egentlig uppgift utan kan tillåta sig att göra vad som faller honom in. En som man skulle avsky om han var del i ens arbetsteam.
Romanen är ingen tegelsten, blott 137 sidor, och skriven som ett enda långt kapitel utan vare sig nytt stycke eller ny “scen” (med blankrad). Och texten är också bitvis som en enda lång associationskedja där dikt-jaget (Rudolf) reflekterar över sitt liv, samhälle och systern. Det gör det svårt att läsa boken med uppehåll om så bara för ett dygn. Jag behövde läsa om den senaste sidan för att komma in i ordflödet igen. Det är som att lyssna på ett långt musikstycke. Det går inte att göra ett avbrott och fortsätta att lyssna nästa dag. Han sätt att upprepa ord och fraser inom några meningar gör läsningen nästan meditativ eller poetisk trots att det är prosa.
Jag vet inte om jag vill läsa ytterligare böcker av honom då, om jag förstod efterordet av Rebecka Kärde rätt, de är i samma stil. Ändå rekommenderar jag den. Upplevelsen var mycket speciell men man bör nog avsätta en eftermiddag och ta den i en tugga.
Betyg blir 8 av 10.