Expeditionen Min kärlekshistoria av Bea Uusma, tog andan ur mig. Jag är sen på bollen då boken kom ut redan 2013. Då fick den stor uppmärksamhet, bland annat Augustpriset, men inte min. Att läsa om upptäcksresande till Nordpolen kändes daterat i min värld och bara något som fascinerade när jag var ung.
Men så i lördags, när jag satt på bibblan i Årsta och läste det senaste numret av “Vi läser”, stod den illustrerade utgåvan av Uusmas bok i hyllan framför mig. Jag la tillbaka tidningen och gjorde precis som författaren beskriver i det första kapitlet när hon fick tag på en bok om Andrés polarexpedition på en tråkig fest, tog jag hennes bok ur hyllan och började läsa. Först lite på måfå. Sedan allt intensivare. När biblioteket stängde hade jag läst knappt hälften av de drygt trehundra sidorna och var tvungen att låna den förstås. Jag hade hunnit fram till den tabell Uusma skapat utifrån de tre resandes dagböcker. Tabellen har kolumner som “Väder”, “Födointag”, “Fysisk aktivitet”, “Psykiskt tillstånd” med flera. Raderna i tabellen motsvarar dagarna från den 11 juli 1897 till den sista anteckningen i någon av dagböckerna den 4 oktober samma år efter att de befunnit sig på Vitön i blott tre dagar. Jag älskar tabeller, då de är utmärkta som analysverktyg i många sammanhang, och Uusmas tabell är inget undantag. Dessutom, trots sitt bokstavligen fyrkantiga format, är det den som på allvar tar mig med på den dramatiska resan. Anteckningarna de tre männen gör är förvisso som de isberg som omger dem, bara en tiondel syns. Men de kärva, kortfattade budskapen av vad de upplever, räcker för att inse vilket enorm påfrestning de knappa tre månaderna varit för dem.
I resten av boken börjar Uusma något som kan liknas vid en brottsutredning där hon lägger pussel för att försöka förstå varför de tre männen redan efter tre dagar på fast mark tycks ha omkommit. Mat, mediciner, vapen och ammunition, bränsle fanns i tillräcklig mängd för lång tid. Uusmas slutsatser är förstås kända numera men jag tänkte inte avslöja dem här i alla fall. Jag visste inte om dem och det bidrog till att göra boken också spännande. Som en deckare.
För den som i likhet med mig ännu inte läst Expeditionen trots att den publicerades för tolv år sedan, rekommenderar jag den starkt. Jag har som sagt läst den illustrerade utgåvan och tror den är att föredra. Fotografierna som Strindberg – en av polfararna – tagit, skisserna av Uusma, kartor med mera, var en viktig del av läsupplevelsen för mig.
Behöver jag säga det, men jag läste ut den samma dag sedan jag kommit hem.
Expeditionen är en roman, en deckare, en vetenskapligt rapport i en underbar kombination. Läs den!
Expeditionen får 8 av 10 av mig.
