“En kort berättelse om traktorer på UKRAINSKA” av brittiskan Marina Lewycka (med ukrainskt ursprung) är en närmast burlesk historia. Utspelar sig i England och handlar om två systrar, Nadezjda och Vera, och deras egensinnige far, 80+, som beslutat sig för att gifta sig med Valentina, en blond ukrainsk kvinna i 30-årsåldern boende i England på turistvisum. Den trinda barmen hon upplåter till den åldrige mannens ännu hungriga händer tycks i förstone var den enda drivkraften för honom till det förestående bröllopet. Så här beskriver systern Nadezjda, ur vars perspektiv romanen är skriven, det blonda bombnedslaget när de efter giftermålet möts första gången i pappans trädgård:
Sedan ser jag henne – en storväxt blond kvinna i trädgården som släntrar fram mot oss iförd högklackade tålösa sandaletter. Hon går i maklig takt, med näsan i vädret, som om hon nätt och jämnt kan göra sig omaket att hälsa på oss. En kortkort jeanskjol som slutar en bra bit ovanför knäna, en rosa ärmlös topp omsluter de yppiga brösten som guppar upp och ner när hon går. Jag stirrar. En så överdådig mängd gropigt, krämigt hull. Mullig på gränsen till fet. När hon kommer närmare ser jag att håret, som faller à la Bardot i en rufsig hästsvans över bara axlar, är blekt och visar några centimeter brunt vid hårrötterna. Ett brett, vackert ansikte. Höga kindknotor. Vida näsborrar. Brett sittande ögon, gyllenbruna som sirap och kringmålade med svarta Kleopatrastreck som svänger uppåt vid ögonvrårna. Munnen kröker sig trumpet i något som liknar ett hånleende, målat med ett läppstift i blekt persikorosa som går utanför läpparnas konturer, nästan som för att överdriva deras fyllighet.
Systrarna är förtvivlade och ser en sol-och-vår historia segla upp, och de gör allt för att förhindra att akten slutförs. Men de misslyckas och pappan gifter sig med Valentina och hamnar i ett äktenskap som inte liknar någonting annat.
Det övergripande temat i romanen är förstås äktenskapet mellan de omaka paret men den innehåller så mycket annat. Relationen mellan systrarna som varit långt ifrån problemfri är varmt beskriven, historiska tillbakablickar till 1930-1940 talen och de umbäranden deras familj, och stora delar av det ukrainska folket, varit utsatt för. Då och då får vi som läsare ta del av det romanens titel syftar på – den bok pappan skriver på som handlar om just traktorer. Han har en bakgrund som ingenjör och är en riktig traktornörd.
Kuriosa.
1. I den här romanen, såväl som Amodaka av ukrainskan Sofiya Andrukhovych, finns det på många ställen där författaren räknar upp saker som kanske finns i ett kök eller rum. Beskrivningen av Valentina ovan gränsar till denna detaljrikedom. Ibland upptar uppräkningen en halvsida eller mer i boken. Vet inte om det är något som är ett av den ukrainska litteraturens signum men roligt att läsa dem i alla fall. Nedan ett exempel ur “En kort berättelse om traktorer på UKRAINSKA” när Nadezjda beskriver det rum Valentina ockuperat i pappans hus (det före detta sovrummet systrarnas föräldrar haft):
Men det mest anmärkningsvärda med rummet är röran. Det är ett kaos av papper, kläder, skor, odiskade koppar, nagellack, burkar med skönhetsmedel, kanter av rostat bröd, hårborstar, skönhetsattiraljer, tandborstar, strumpor, kexpaket, småprylar, använda tallrikar, underkläder, äppelskruttar, plåster, kataloger, förpackningar, kladdigt godis, allt i en enda röra på toalettbordet, stolen, extrasängen och som flödar vidare ner på golvet. Och bomull, överallt bomullstussar med rött läppstift, svart ögonsmink, orange ansiktssmink, rosa nagellack, strödda över sängen, på golvet, nertrampade i den blå mattan, hopblandade med maten och kläderna.
2. Eftersom huvudpersonerna i boken har rötter i Ukraina, så bryter deras repliker på, får man förmoda, på ukrainska eller möjligen ryska. Men, i alla fall i översättningen till svenska, är det på precis lagom nivå. Det ger en känsla av personer i ett främmande land (England) men inte så mycket att det blir tungläst. En svår balansgång men som fungerar i mitt tycke.
Jag ger den 7 av 10. Den är ingen tegelsten och ger kanske inga djupa tankar men är bitvis komisk och har, som sagt, en härligt burlesk ton.
