Idag är det årsdagen några år efter det att en mycket god vän “seglat iväg” (som hans hustru beskrev det dagen efter dödsdagen) och jag försöker jag förstå vad om hänt. Han var en man som gick sina egna vägar och så även den gången (förstås då man inför döden är i grunden ensam). Han sätter sig i båten, hissar seglen och glider ut. Blicken fäst mot horisonten och hans ryggtavla blir allt mindre i takt med att båten avlägsnar sig. Jag är inte helt säker på att han vänder sig om innan han helt försvinner ur synfältet.

Ändå finns han kvar i mig. En person som kompletterade min tvehågsenhet men som matchade både mina naturvetenskapliga och romantiska sidor. Vid ett samtal med en av hans närmaste kom vi in på sorgen och hur vi bearbetar den. Hon sa att sorgen var som en lök, där man skalar av lager för lager tills dess inget återstår och man kan lägga den åt sidan. Mina erfarenheter är annorlunda. Sorgen bäddas in och förblir för alltid en del av mig. Kanske inte alltid synlig, kanske inte ens för mig själv. Men det avtryck min gode vän gjort på min själ, kommer att finnas där för alltid.

Jag tänker på hur ett träd hanterar när en gren brutits av för tätt inpå stammen. Allt eftersom tiden går, vallar barken in det sår grenen lämnat efter sig. Till slut täcks det helt och hållet och man kan bara ana en ojämnhet på stammens yta. Men grenens ursprung, dess “rot”, finns ännu kvar och når ibland in till trädets kärna. Dess centrum. Vattnet som trädets rötter suger upp ur marken passerar den brutna grenens rot och påverkar trädets cirkulation.
Så känner jag att sorg är. Den går aldrig över och blir för alltid en del av mig även om den inte alltid är synlig. Jag tror att det är klokt att betrakta den på det sättet.