I ett inlägg på FB om Paul Austers New York trilogi (och även här) nämnde jag att “Butcher’s Crossing” (BC) av John Williams skulle ta över min läspinne. I det inlägget var ställningen 4-3 till de som gillade BC 
. Nu när jag slutfört den sällar jag mig till de som gillar .
. Nu när jag slutfört den sällar jag mig till de som gillar .BC är inte bättre än Stoner fast jag vet inte om de ens går att jämföra. Trots att Kristoffer Leander, som skrivit förordet i BC, tycker att både den och Stoner har samma tema, tycker nog jag att de skiljer sig avsevärt.
Dels känns Stoner mycket mognare och i BC tycker jag Williams excellerar för mycket i miljöbeskrivningar, som om han tränade på det. I alla fall i den första delen.
Dels är ju huvuddelen i BC också ren naturromantik och en rätt lärorik sådan (Williams måste ha gjort en rätt omfattande research om 1800-talets vildmarksliv i den amerikanska västern). Allt eftersom äventyret startar i del två lättar han på de detaljerade beskrivningarna en del (eller om de är mer motiverade där?) och jag dras in i historien som blir väldigt visuell, i alla fall för mig.
BC tillför ändå något ytterligare i den avslutande del tre (som jag inte avslöjar här) för där blir den existentiell på ett annat och mer själsligt sätt.
Under läsningen av min bibblan-bok, tänkte jag att det inte är en jag behöver ha i hyllan. Men nu, efter att lagt den ifrån mig, känns det ändå som att jag borde ha ett eget exemplar. Inte minst för förordet Leander skrivit och där han bland annat delar det Shakespeare-citat som var Stoners möte med litteraturen:
“Så ser du vad som kärleken fördjupar/att älska det som snart ifrån dig stupar”
Leander slutar sitt förord med:
“Att älska det man förlorar. Kortare går det nog inte att säga vad John Williams författarskap handlar om”
Nu ska jag, baserat på ett Facebook-Babel tips, ta mig an “Berge” av Jan Kjaerstad.
Jag ger den 8 av 10