Romanen Berge, är som ett Kinderägg, tre saker i en. I romanen om ett fasansfullt brott låter Jan Kjaerstad efterdyningarna till det ses ur tre olika personers perspektiv.
- Ine Wang, journalist i 40-års åldern som befarar att hon passerat sitt livs klimax.
- Peter Malm, domare, som kommer att spela en central roll i det rättsfall som följer på brottet.
- Den misstänkte mördaren (som jag inte avslöjar här).
Romanen är en deckare i någon mening då Kjaerstad låter läsaren sväva i lagom okunnighet om svaret på den klassiska deckarfrågan “Vem är mördaren?”. I huvudsak handlar den dock om något annat. Om hur ett samhälle som Norge där livet haft sin gilla gång, blir upplivat av det fasansfulla brottet. Som en förfärande vitamininjektion och det framgår tydligast i Ine Wangs perspektiv. Hur hon ser nya möjligheter i sitt journalistiska värv. Kjaerstad låter henne uttrycka det så här:
“Det är flera som påpekar hur fin jag är, de frågar om jag är förälskad – nej, tänker jag. Det är bara en norsk tragedi som satt färg på kinderna”
eller i ett möte om hennes bok om en av de mördade, som snart ska publiceras:
“Och mitt i munterheten, glädjen över bokens ljusa utsikter, är vi naturligtvis allvarliga. Vi skakar med jämna mellanrum på huvudet som om vi är skärrade, eller för att vi är skärrade. Vi glömmer inte terrorn, den ligger som en mörk, om än gyllene, ram runt mötet”
Kjaerstad beskriver även väl hur rättssamhället förhåller sig till det avskyvärda brottet och att sanningen kanske inte är det viktigaste. De tre karaktärerna, rätt olika varandra men ändå präglade av den tid de lever i. Wang, ärrad journalist med prestationsångest. Malm, en domare som lever i en egen bubbla och med mycket strikta vanor och en ständig känsla av att vara en bluff (något som många lider av). Malm tänker så här innan rättegången ska börja:
“Min enda begåvning var att dölja min brist på begåvning. All den uppmärksamhet jag per automatik skulle dra till mig nu innebar att det skulle gå åt skogen med min listiga täckmantel”
Han lever utan en kvinna och Kjaerstad låter honom konstatera:
“För mig, för några få människor, är kanske friheten (eller borde jag säga ensamheten?) en större tillgång än kärleken”
Den misstänkte mördaren, en utåt sett misslyckad författare som varit (är) passionerat förälskat i ett av offren, kan kanske se fram emot en ny karriär.
Jag har sträckläst boken som nästan i sin helhet är en inre dialog hos de tre karaktärerna. Vissa gillar inte inre dialoger men jag tycker det är rätt intressant att tränga in en persons psykologi. Däremot känns den misstänkte mördaren och i synnerhet Malms karaktärer inte helt sannolika. Tveksamt om sådana skulle finnas, men vad vet jag. Efter att ha kommit in en bit på den misstänkte mördarens perspektiv anade jag nog hur det skulle gå och gillade Kjaerstads sätt att avsluta romanen. Det som tillför lite extra är alla referenser till framförallt litteratur men även en del klassisk musik. Fjärde satsen ur Gustav Mahlers nionde symfoni måste jag nu lyssna på.
Jag ger den 9 av 10.