Den vita boken av 2024-års Nobelpristagare Han Kang, är i grunden en essä där författaren reflekterar över, vad jag tyckte i början, helt vardagliga situationer. Alla med en koppling till vitt. Snö, salt, skummande hav med mera. Men också i fonden brummar hela tiden en sorg över den förlorade systern. Jag undrade länge under läsningen om jag missade något för jag fick inga egentliga aha-upplevelser eller uppfattade något speciellt tänkvärt. Inga uppenbara metaforer tills jag läste den om “Snö”; då upptäckte jag dem.
När en stor snöflinga landar på hennes svarta kappärm kan hon se dess kristall med bara ögat. Men inom bara en sekund eller två börjar den magiska formen, en rät sexhörning, att smälta för att sedan helt försvinna. Hon reflekterar över den korta tid det tar för henne att tyst betrakta detta.
När snön först börjar falla stannar folk upp för en stund och tittar på den. Sitter de på en buss lyfter de ansiktet och stirrar ut genom fönstret. Men när snöfallet satt igång ordentligt, när den glesa snön faller Ijudlöst, utan varken glädje eller sorg, när efter ett tag de otaliga snöflingorna under tystnad suddat ut vägen, vänder vissa bort ansiktet och slutar titta.
Jag tycker det är en makalös beskrivning av vad det är att vara människa, rättare sagt en del av vad det är att vara människa. Hur mängden av något trubbar av våra sinnen. Och som Sven Lindqvist skriver i sin bok Praktika, handlar det om det sjunkande gränsvärdet. Ju mer vi får av något, desto mindre blir det värt. Ändå, som i Kangs snöflinga, trots mängden har varje individuell snöflinga kvar sin magiska form. Den första gången jag på allvar närmade mig en lupin tänkte jag: “Vilken fantastiskt vacker blomma” och tog mängder med foton av dem. Numera tänker jag: “Jösses de har tagit över en hel åker och nu sprider de sig in på tomterna intill”.
Jag fick börja om läsningen av Den vita boken och upptäckte då i det första kapitlet, denna lysande metafor över hur det är att leva:
Vi tar våra steg över tidens vassa rand, den osynliga klippkant som förnyas varje ögonblick. Med ena foten vanskligt nedsatt vid änden av genomlevd tid tar vi med andra foten ett steg ut i intet, utan varken eftertanke eller tvekan. Inte för att vi är modiga, utan för att vi inte har något annat val. Just nu i detta ögonblick upplever jag faran. Vårdslöst kliver jag in i den tid jag ännu inte levt, in i den bok jag ännu inte skrivit.
Ja, vad säger man …
Kapitlen har rubriker som Dörr, Lindor, Spädbarnsskjorta, Riskaka, Dimma, Vit stad, Frost, Snö. Ännu vid omläsningen förstår jag inte vissa kapitel, men känner att det finns något viktigt, utöver den ytliga texten, som Kang vill förmedla. Det är som att hålla i en ask av vitt papper, men dess tyngd avslöjar att den är långt ifrån tom.
Boken, som jag fick första tjing på, på Årsta bibliotek, har nu 86 personer i kön. Imorgon måste jag lämna tillbaka den, men jag vill nog ha ett eget exemplar i bokhyllan för jag har bara skummat på Han Kangs vita yta.
Jag ger den 8 av 10