Efter närmare sju år kan jag äntligen både släppa och slippa de två kontrahenterna Klara och Johannes och lägga dem till handlingarna. Det är i alla fall vad jag tror. Arbetstiteln för alla tre delarna har varit Reflexioner-1, 2 och 3 respektive.
Första kapitlet i första delen, Cadenza, kom till mig under första sommaren som datakonsult efter att 2017 haft ett sabbatsår. Trots relativt nyanställd lyckades jag utverka ett sommarlov i stället för en vanlig semester den sommaren. Därefter fick det vila ett tag innan jag sommaren efter började beta av kapitel för kapitel för att sommaren 2021 ha det första tryckta provexemplaret, först i sommarhusets brevlåda och några minuter senare, i handen.
Måste erkänna att det var en mycket speciell upplevelse och jag önskade så att min föräldrar hade fått dela den med mig.
Kanske i synnerhet pappa, bokälskare som han var. Till vänster här läser han dock en tidning.
Även mamma, som i alla fall i yngre dagar ofta satt vid pianot. Humoresque av Dvorak kan jag ännu höra henne spela. Fast här till höger spelar hon på orgeln i sitt barndomshem.
Planen var att bara skriva en bok. Men när jag var uppe i närmare 300 sidor, och kände mig långt ifrån klar, bestämde jag mig för att göra två delar. Så jag avslutade Cadenza med en cliffhanger och påbörjade den andra delen, Rubato. Underligt nog tog den mindre än ett år att färdigställa och jag kände ändå att jag inte fått med allt jag ville skriva om. Dessutom var det några som tyckte den slutade så sorgligt. Så efter ytterligare ett år, den tredje februari 2025 (faktiskt mammas födelsedag) kom den tredje och sista delen ut, Al Fine.
Sju år är en tiondel av mitt hittillsvarande liv, en rätt ansenlig del. Men kanske den roligaste även om konsultlivet på Dek också var mycket roligt. Just nu kan jag inte tänka mig att inte ha ett skrivprojekt på gång. Det är som att läsa, man kliver in i en värld. Skillnaden är förstås att nu bestämmer jag själv vad som ska hända. Men nästan varje morgon efter frukost vid sex, sätter jag mig vid datorn och skriver tills det är dags för lunch. Det är inte alltid effektivt, men det blir alltid något. Resten av dagen tar jag ledigt, ofta med en långpromenad.
Nu har jag, i samband med en manusutvecklingskurs på Luleå Tekniska Universitet(!), påbörjat en helt annan berättelse. Där finns både truckar, kommunister, kineser och transsibiriska järnvägen med som ingredienser. Mer om det i ett senare inlägg.
