Drygt 10 år av mitt liv tog det att slutföra den kurs i geologi jag påbörjade i inledningen av 2010-talet. Ett omtumlande decennium där jag under en period tappade bort mig själv. Först när jag slutgiltigt(?) dragit mig tillbaka från arbetslivet börjar saker falla på plats. Så nu under våren har jag studerat den andra halvan av kursen Tellus I om naturgeografi, som ges på Stockholms Universitet. Till en början tänkte jag att den första delen med sin plattektonik, bergarter, mineralogi etc., var geologins kärna och det enda egentligt viktiga. Dess hardcore. Naturgeografin, den mjuka delen av geologin, med sina jordarter, vattendrag, atmosfär och annat som sker blott på och ovan jordens yta, kändes mindre intressant. Troligen har även det bidragit till att jag omedvetet skjutit på slutförandet. Men hur fel hade jag inte. Förutom att naturgeografin avslutar Tellus I har den också visat vad tidens tand förmår på det till synes orubbliga landskap som finns på jordytan och jag har slukat kursen i ett nästan forcerat tempo. Utan vatten, utan atmosfär och de geologiska processer de medför, hade många av de spektakulära platserna på jordklotet aldrig uppstått. Plattektoniken gav bara grunden. På ett liknande sätt har det senaste decenniets förändringar i mitt liv också mejslat fram den jag nu är. Mitt förhållningssätt till livet har fördjupats. Jag är både samma person som innan, och en annan. Precis som med Tellus, vår planet, har också den grund jag var med om att skapa dessförinnan, bidragit och troligen varit en förutsättning. Men det kräver sannolikt en “geolog” för att på min nuvarande yta se spåren av det som en gång var. Tellus I, kursen, har gett mig perspektiven och fått mig att se det. Därmed har jag kunnat återvända till mitt liv. Till mig själv men i en ny version. Kursboken blev som en bibel för mig (jag vet, det är en överdrift, sekulär som jag är). Dels för att innehållet i den fått mig att lyfta blicken utanför mig själv och gett mig ett mycket vidare perspektiv och därmed fått syn på mig själv utifrån. Den har också gett mitt liv en vidare mening, då Man lever så länge man lär inte kunnat illustreras tydligare.

Kursen är förvisso inte helt klar beroende på resultatet av den sista uppgiften, en uppsats. Inlämnad men ännu ej bedömd. En inte försumbar risk finns att den inte blir godkänd. Inte ens jag själv är särskilt nöjd med resultatet. Begränsningarna för uppsatsen, 2000 ord, ±10%, och endast tre ämnen att välja bland (inget av dem lockade underligt nog) kändes dock för trånga. Det gjorde det svårt att lägga ner ytterligare tid på den och det skyller jag mitt bristfälliga resultat på … 🙂
Glacier Melting Impacts on Yangtze River Discharge

Blir jag antagen, tar jag mig till hösten an en fördjupning inom plattektonik, mineralogi och petrologi. Fram tills dess ska jag försöka ge del två av Cadenzan, en chans.

Uppdatering 2022-05-05
Uppsatsen godkändes och då det gått nästan en månad sedan jag lämnade in den kändes det otroligt skönt. Jag skulle inte vilja börja fila på den igen. Av examinatorns kommentarer (se nedan) framgår att det finns utrymme för förbättringar. Till mitt försvar bör nämnas att detta var den första vetenskapliga rapport jag någonsin skrivit.