Johannes och Klara när de sitter på bänken utanför kontoret och upptäcker att klassisk musik är ett gemensamt intresse. Foto taget av Soraya.
Johannes är vid det här tillfället 57 år och Klara 54 år.
De två gasklockorna som gjorts om till kontor där Klara och Johannes arbetar.
Den fallna eken där Klara och Johannes redde ut ett missförstånd.
Enkel skiss över de platser Klara och Johannes vistas på.
“It was nearing two in the morning when Ekaterina reached the square and screamed out loud when she saw the smoking remains of the Odessa Conservatory of Music. Only two walls stood upright, leaning against each other. Red bricks could be seen here and there where the plaster had fallen off. The windows gaped empty. The rest of the school was just an enormous pile of debris surrounding the large crater in the center. An institution that had fostered a unique collection of musicians over the years had been reduced to a heap of rubble. But then she saw her. A small, hunched figure on a bench right by the crater. As she ran towards the bench, she shouted:
“Yulia, Yulia! Are you okay?”
When she got there, Yulia looked up at her and nodded quickly a few times. Ekaterina sat down next to her on the bench, and only now did she realize how scared she was. Her hand trembled as she slowly stroked Yulia’s boyish haircut, down over her shoulders and one arm. She wanted to comfort her but also physically reassure herself that her sister was unharmed.
“So incredibly, incredibly relieved that you’re safe. I’ve been looking for you ever since the dreadful rocket attacks went quiet. Mom was beside herself when I left. You’re unharmed, right? Have you called Mom and Dad? Do you have your phone with you?”
Without answering, Yulia made a sweeping gesture with one hand, showing the destruction before them.
“Everything, everything… is gone.”
In her other hand, she held pieces of white piano keys. On one of them, a corner of the ivory coating had come off. With her thumb and forefinger, Yulia kept pressing it, as if trying to reattach the ivory, but it sprang back up each time.
“Are they from the grand piano you usually practice on? The full-size one?”
Yulia nodded again. Her intensely blue eyes were fixed on the large crater in front of them. Tracks of tears were visible on her cheeks. Then she shook her head and said in a low voice:
“The autumn audition is ruined.”
“Yes, but you’re alive and safe. Were you nearby when the school was hit?”
“Behind it.”
She pointed towards the church on the other side of the square. Ekaterina grabbed her blonde hair, tied it into a ponytail, but then let it loose again.
“You were at school last night, right? When you didn’t come home for dinner, Mom said you were most likely practicing for the audition.”
“Yes, completely wasted.”
“But imagine if you had still been inside. You would never have survived such an explosion!”
“Might have been better. I’m not really here anymore anyway,” she said, holding out the broken keys.
Ekaterina put her arm around her sister’s shoulders, pulled her close, and gently stroked her back. Despite Yulia’s dismay over the missed audition, Ekaterina felt grateful that her sister had music when so much else was difficult for her.
“Dear Yulia, everything that makes you you is still here. We have the piano at home. And if a distinguished pianist like Barenboim has taken an interest in your career, that’s not going away. Be sure of that. You’re one of the very best. He once mentioned to me that you reminded him a lot of Khatia Buniatishvili when she was also a teenager.”
Without saying anything, Yulia looked at her sister for a long time, but instead of meeting her gaze, her eyes were fixed on Ekaterina’s mouth. Finally, she said:
“The Georgian?”
I Mån-sonetten för jag fram tanken att kärlek egentligen inte tål att dissekeras. Försök inte
bena ut varför någon älskar dig eller du någon annan! Låt kärleken vara den magi den tycks
vara i ett utifrånperspektiv. En naturvetare skulle ju kunna förklara den biologiskt med
feromoner eller hormoner, vilket dikten menar inte är att rekommendera. Utifrån uppgiftens tre
delar är förstås första strofen med månens bana runt jorden, konkretionen. I den andra
associeras den till människans strävan att förstå kärleken till sin älskade och i den allra sista
strofen jämförs månens eviga fall mot jorden utan att nå fram, med att man ständigt bör försöka
närma sig sin kärlek men aldrig så nära att den avslöjas.
B-mollsonaten handlar om en person som tycker om pianomusik. Diktjaget sitter på en konsert, förväntansfull inför att pianisten ska börja. När de första anslagen hörs på pianot, tänker diktjaget att ”nu behöver jag inget mer”. Utifrån uppgiftens förutsättningar är första strofen med flygeln och dess tangenter, konkretion. Musiken som når diktjagets öron och skapar känslor, är association. I slutstrofen försvinner verkligheten och det finns bara musik. Diktjaget har nått sitt nirvana. Det allra sista raderna i dikten är en kontradiktion i ett försök att göra en tvist. Personen i dikten tänker att denne inte kan få nog av att vara tillfreds. Tillfreds betyder ju annars att man inte behöver något mer.
Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.
|
No man is an island, Entire of itself, Every man is a piece of the continent, A part of the main. If a clod be washed away by the sea, Europe is the less. As well as if a promontory were. As well as if a manor of thy friend’s Or of thine own were: Any man’s death diminishes me, Because I am involved in mankind, And therefore never send to know for whom the bell tolls; It tolls for thee. |
Ingen människa är en ö, Helt av sig själv, Varje människa är en del av kontinenten, En del av det hela. Om en del sköljs bort av havet, är Europa mindre. Liksom en udde vore. Liksom om en herrgård till din vän Eller som dina egna ägor var: Alla människors död förminskar mig, Eftersom jag är en del av mänskligheten, Skicka därför aldrig bud för att veta för vem klockan klämtar; Den klämtar för dig. |
Jag blir förresten sällan fotograferad, jag tycker inte om det, för ett fotografi håller kvar mig i den kraftansträngning det är att se lika vacker ut som jag ibland känner mig. Ett fotografi fixerar mer än det uppvisar.
På fotografier framstår jag i regel som om jag befann mig i ett dåligt syresatt rum, och det är alltid en osynlig hinna mellan mig och betraktaren. Att cellerna ständigt delar sig, att hudlagret förnyar sig och att överhuden drar sig samman i kyla, pupillerna i ljus, att ögonen skiftar färg beroende på väder och sinnestillstånd, det kan man inte se på ett fotografi.
Att jag ena dagen känner mig smal, nästa tjock, ena dagen lätt och nästa tyngd till jorden, att jag ena dagen är påverkad av en bra film och nästa av beskedet om en god väns sjukdom, det ser man inte på bilder. Du upplever inte rörligheten och rörelsen från det ena tillståndet till det andra – det flytande utelämnas i fotografiet. Det flytande köttet, det skiftande humöret, den föränderliga blicken.
När man trycker på en tangent på pianot skapas visserligen en ton. Men det är övergången till nästa ton och nästa som gör tonerna till musik. Är det inte också i övergångarna, mellanrummen, som livet blir till? Är vi annat än förändring och rörelse?
|
Dans un sommeil que charmait ton image Je rêvais le bonheur, ardent mirage, Tes yeux étaient plus doux, ta voix pure et sonore, Tu rayonnais comme un ciel éclairé par l’aurore; Tu m’appelais et je quittais la terre Hélas! hélas, triste réveil des songes, |
I en sömn som charmade din bild Jag drömde om lycka, ivrig hägring, Dina ögon var mjukare, din röst ren och klangfull, Du strålade som en himmel upplyst av gryningen; Du kallade på mig och jag lämnade jorden Ack! tyvärr, sorgligt uppvaknande från drömmar, |
|
“Jag är inte sjuk”, sa hon. Och lugnt, eftertänksamt, nästan likgiltigt fortsatte hon: “Jag är djupt, djupt olycklig.” Och fortfarande förstod han inte. De nakna vassa orden sjönk in i honom som ett knivblad: han vände sig bort en aning och sa förvirrat: “Jag är ledsen. Kan du berätta lite? Om det finns något jag kan göra …” Hon lyfte på huvudet. Ansiktsdragen var stela, men ögonen glittrade av tårar. “Jag har inte velat göra dig generad. Jag är ledsen. Du måste tycka att jag är en idiot.” “Nej”, sa han. Han tittade ett ögonblick på henne, på de bleka ansiktsdragen som präglades av självbehärskning. Sedan tittade han på sina stora knotiga händer som låg knäppta på ena knäet; fingrarna var trubbiga och tunga, och knogarna lyste vita mot den bruna huden. Till slut sa han sakta och eftertänksamt: “Jag är på många sätt en okunnig man; det är jag som är dåraktig, inte du. Anledningen till att jag inte kommit är – att det kändes som om jag besvärade dig. Det kanske inte var så.” |
“Nej”, sa hon. “Nej, det var inte så.” Fortfarande med blicken bortvänd fortsatte han: “Och jag vill inte tynga dig med – med att berätta om mina känslor för dig, för förr eller senare skulle det bli uppenbart om jag fortsatte att träffa dig.” Hon rörde sig inte, två tårar vällde fram och rann nedför kinderna; hon torkade inte bort dem. “Jag har kanske varit självisk. Det kändes som om det bara skulle sluta i pinsamhet för din del och sorg för min egen. Du känner ju till – mina omständigheter. Det verkade helt omöjligt att du skulle kunna – att du skulle kunna känna något annat än -” “Tyst nu”, sa hon stilla och intensivt. “Åh, kära du, var tyst och kom hit.” Han kände att han darrade; tafatt som en skolpojke rundade han bordet och satte sig bredvid henne. Tveksamt, klumpigt sökte sig deras händer till varandra; de omfamnade varandra stelt och ovant, och länge satt de så tillsammans utan att röra sig, som om det egendomliga och förfärliga som de höll mellan sig i ett fast grepp vilket ögonblick som helst skulle kunna tas ifrån dem. |
|
Sposa son disprezzata, fida son oltraggiata, cieli che feci mai? E pur egl’è il mio cor il mio sposo, il mio amor, la mia speranza. L’amo ma egl’è infedel spero ma egl’è crudel, morir mi lascierai? O Dio manca il valor valor e la costanza. |
Brud jag är föraktad, lita på mig, jag är upprörd, himlen vad har jag någonsin gjort? Och ändå är han mitt hjärta min man, min kärlek, mitt hopp. Jag älskar honom men han är otrogen Jag hoppas men han är grym, kommer du att lämna mig att dö? Eller så saknar Gud tapperhet tapperhet och uthållighet. |
Älskade
tala inte till mig
när du stiger upp
från vår kärleksbädd
låt mig stanna kvar
i vårt kärleksmörker
låt mig somna in
till minnet av dina smekningar
älskade
gå varsamt
en hel natts mörker
skall växa upp mellan oss
vem vet
om vi återfinner varann
i morgonens dimma
älskade
lämna mig
utan ord
|
Thy hand, Belinda, darkness shades me, On thy bosom let me rest, More I would, but Death invades me; Death is now a welcome guest. When I am laid, am laid in earth, |
Din hand, Belinda, mörkret skuggar mig, På din barm låt mig vila, Mer skulle jag, men Döden invaderar mig; Döden är nu en välkommen gäst. När jag är lagd, är jag lagd i jorden, |
När du har gått, betraktar jag spåren efter dig
– de lyckliga rynkorna kring mina ögon
|
Wir sind durch Not und Freude Gegangen Hand in Hand, Vom Wandern ruhen wir Nun überm stillen Land. Rings sich die Täler neigen, Tritt her, und lass sie schwirren, O weiter, stiller Friede! |
Vi är genom svårigheter och glädje Gått hand i hand, Vi vilar från vandring Nu över det tysta landet. Runt om i dalsluttningen, Kom hit och låt dem surra, Å, fortsätt, tyst frid! |
|
Mitten im Schimmer der spiegelnden Wellen Gleitet, wie Schwäne, der wankende Kahn; Ach, auf der Freude sanft schimmernden Wellen Gleitet die Seele dahin wie der Kahn; Denn von dem Himmel herab auf die Wellen Tanzet das Abendrot rund um den Kahn. Über den Wipfeln des westlichen Haines Ach, es entschwindet mit tauigem Flügel |
Mitt i de reflekterande vågornas skimmer Den vacklande båten glider som svanar; Åh, på glädjen av mjukt skimrande vågor Själen glider fram som båten; För från himlen ner på vågorna Solnedgången dansar runt båten. Ovanför den västra dungens toppar Ack, den försvinner med en daggvåt vinge |
|
Ich bin der Welt abhanden gekommen, Mit der ich sonst viele Zeit verdorben, Sie hat so lange nichts von mir vernommen, Sie mag wohl glauben, ich sei gestorben! Es ist mir auch gar nichts daran gelegen, Ob sie mich für gestorben hält, Ich kann auch gar nichts sagen dagegen, Denn wirklich bin ich gestorben der Welt. Ich bin gestorben dem Weltgetümmel, Und ruh’ in einem stillen Gebiet! Ich leb’ allein in meinem Himmel, In meinem Lieben, in meinem Lied! |
Jag är förlorad för världen, som jag annars skulle slösa mycket tid på, Hon har inte hört från mig på så länge Hon kan mycket väl tro att jag dog! Jag bryr mig inte alls, Tror hon att jag är död? Jag kan inte säga något emot det, För jag har verkligen dött för världen. Jag dog av världens kaos, Och vila i ett lugnt område! Jag bor ensam i min himmel, I min kärlek, i min sång! |
| Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då. De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt; De bott på jorden båda förr och älskat redan då Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem. |
Och då har Zulamit en kväll av längtans makt förtärd begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld och då har Salami som han från randen av sin sol begynt att bygga också hon en bro från pol till pol. I tusen år så byggde de med omotståndlig tro Förfäran grep keruberna till Gud steg deras flykt: Och Salami och Zulamit när bryggan färdig var Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt |